tiistai 6. joulukuuta 2011


Regeringen driver små kommuner i kris

Bakgrunden till detta är å ena sidan socialdemokraternas "sysselsättningspolitik" med vilken de – tillsammans med landets högerkrafter – har konsoliderat arbetslösheten för cirka 250 000 människor. Detta verifieras med inblandningen av sdp-styrda FFC i Sata-kommitténs arbete, som socialdemokraterna drev nästan till fullständig katastrof. För dem är det bättre att hålla en arbetslös utom räckhåll för det sk. förtjänstbundna utkomststödet med vilket socialdemokraterna garanterar välbefinnande för en annan arbetslös.

Väntan på minskning av arbetslösheten och den fattigdom
som är följden av den förda politiken - och som utgör samhällets värsta plågoris - står inte högt i kurs hos den nya regeringen, i synnerhet nu när FFC:s före detta ordförande, socialdemokratiske Lauri Ihalainen valdes till arbetsminister. Det är svårt för honom att välja en väg, som han inte känner till, nämligen att organisera arbete och på arbetet baserande social trygghet och välfärd för hundratusentals arbetslösa och fattiga. Förbättring av deras levnadsvillkors utifrån FFC-maktposition brydde Ihalainen sig inte om.

En sak som går parallelt med den ”sysselsättningspolitik”, som socialdemokraterna under decennier bedrivit på "elitens" och de människors villkor som fått behålla sitt arbete, leder den nya regeringens agenda till ödeläggelse av landsbygden. Jag avser nedbrytningen av de små kommuners livskraft som under ledning av samlingspartiet och socialdemokraterna med mer eller mindre tvång skall inkorporeras med stora centralkommuner och -städer. Hur ska detta skötas? Hur annars än enligt dagens nyliberalistiska stil: små kommuner och deras grundtjänster drivs i kris för att få motiveringar till beslut genom vilka den minsta kommunens beslutfattare, som ännu bryr sig om den mest avlägsna byns invånare, överförs till storkommunen och därmed dränks i byråkrati.

När grundtjänsterna på så sätt gjorts obrukbar eller dåligt fungerande - med andra ord, "olönsamma" - kan de lätt flyttas till tillväxtcentrumet och utlokaliseras till privata företag. De få människor, mestadels ensamma åldringar, som vägrar att förlora sin identitet eller inte orkar flytta till tillväxtcentrumet, blir bortglömda och övergivna i sin utarmade by utom räckhåll för den service som kraftigt ökat i pris på grund av utlokaliseringen. Slutligen händer det att även de sista bönderna tvingas flytta till de nya, ståtliga storkommuncentra.

Innan Lipponens socialdemokratiska regering utvecklade sin förödelseideologi, såg riket annorlunda ut: friska och livskraftiga kringkommuner och -byar var förutsättningen – och garantin – för välfärd och framgång för centralkommunen. Vad händer om regeringens kortsynthet gör en kraftig eller oåterkallelig åderlåtning av den finländska livsmedelsproduktionens självförsörjningsförmåga? Vi har anledning att förvånas över varför de som bestämmer i frågor som gäller de stora utvecklingslinjerna för vårt land och folk inte ens tagit saken till diskussion. Eller kommer den politiska kultur som folket redan på allvar dömt att fortsätta?